Jag har gått kurser i konsthistoria och konstvetenskap och dessutom jobbat lite med reklam. Ändå har jag en så osofistikerad blick att jag drar hela 40-, 50- och 60-talets färgglada idylliska reklamillustration över en kam. Jag har alltid tyckt att allt är samma, ett grällt sätt att presentera produkter som vägen till en onåbar lycka. Hela tv-serien Mad Men handlar om glappet mellan dessa bilder och den verklighet som människorna som tog del av dem levde i. Det är ganska tacksamt för någon som skriver drama att ha den utgångspunkten för vem vill inte vara sådär konstant lyckliga som de var i reklambilderna som producerades lååångt före ironiska reklamer om folk på reklambyrå som kommer på reklamkampanjer, såpor om matbutiker och iprenmän blev sättet att sälja på. Att skildra fallet som sker när drömlivet aldrig infinner sig är lika med instant mörker och bra drama.
Så har jag i alla fall tänkt innan. Den 25 augusti ändrades detta då jag blev anlitad som omslagsdetektiv i Snurrbokhyllas instagramkommentarer. Förutom att smickras över titeln så blev jag avundsjuk. Det här var ett så otroligt bra fynd av Snurrbokhylla, a.k.a bokbloggaren Marika att jag inte kände att jag skulle kunna tillföra något mer än ett namn efter några snabba googlingar. Jag var avundsjuk för att jag själv inte hittat den här likheten och tänkte inte att det fanns något för mig att bidra med.
Merri, Jerry och Richard
Den ena bilden är omslaget till en Richard Yates-pocket som gavs ut 2008 på nytt (1984 första gången) efter att författaren återupptäckts tack vare en längre text i Boston review och filmatiseringen av ”Revolutionary road”. Yates böcker handlar nästan alltid om detta glapp mellan den amerikanska drömmen och verkligheten som ständigt gör karaktärerna besvikna. Fram till 2008 var det inte många som kände till Yates över huvud taget, hans popkulturella claim to fame var enbart som inspiration till Elaine Benes pappa i komedin ”Seinfeld”. Tv-seriens skapare Larry David hade varit tillsammans med hans dotter Monica Yates under en kort tid och David och pappa Yates hade inte blivit bff:s direkt. Avsnittet ”The jacket” handlar om Davids intryck av författaren och dessutom är Elaine baserad på dottern Monica.
Ester Ringnér-Lundgren är kanske mest känd som Merri Vik, den pseudonym hon använde för Lottaböckerna. Hon sålde under sin livstid avsevärt många fler exemplar än Richard Yates och skrev extremt många fler böcker. Bara böckerna om Lotta består av 46 titlar. Yates skrev 10 titlar totalt. Hennes bok ”Ett hjärta åt kri” beskrivs såhär på wikipedia:
Kring 1960-talet uppträder ett globalt perspektiv i flickböckerna. Ett tema är att de välbeställda ska hjälpa de mindre lyckligt lottade och ett exempel som nämns i studien är Kri, i Ett hjärta åt Kri, som berörs av en bild på ett svältande flyktingbarn och därför anordnar en välgörenhetssoaré för att samla in pengar
Här går det att läsa Marikas recension av boken som gavs ut 1960, 48 år före Vintage-utgåvan gavs ut.
SÅ. Vad har då dessa två böcker gemensamt? Ingenting verkar det som förutom omslagsillustrationen. Ringnér-Lundgrens böcker om Trulsa gavs ut i Storbritannien men böckerna om Kri översattes aldrig till engelska. Det låter långsökt att en omslagsdesigner till Yates bok idag skulle tagit en bild från en svensk ungdomsbok.
Så hur har de fått samma omslag? För vissa är det förmodligen totalt ointressant, det är en sån sak som bara händer och har ingen betydelse. För mig spelar det ingen roll att det är poänglös information, jag har inte kunnat fungera sen jag fick se omslaget. Jag är en sån som måååååste få veta.
KRIs
I deckare säger de alltid: ”Jag behöver ett namn”. Och så är det i denna utredning också. Det är dock ofta svårt eftersom illustratör och formgivare av bokomslag inte har någon vidare status. Även bokintresserade människor brukar kunna nämna en enda designer förutom Lotta Kühlhorn.
Jag har några böcker av Yates hemma men inte just denna. Jag gillar omslagen och kände till dem och omslagsdesignern sen tidigare så jag kunde självgott kolla min gamla blogg när baksidan på amazons sida inte gav någon info om omslagsdesigner utan bara hänvisade till bildens ursprung.
Extremt nöjd med att ha fått mitt första tips från mig själv går jag in på Megan Wilsons hemsida och går igenom allt. Förvisso en väldigt trevlig konstupplevelse, jag tycker hon är extremt duktig, men ingen info om omslaget alls.
Jag kollar runt lite på advertising archives, och med lite menar jag mycket. Jag gör nästan inget annat under några dagar. Jag skickar ett meddelande till dem på facebook men får inget svar. Jag mailar Megan Wilson. Förutom skamlöst smicker/fjäsk (som jag valt att censurera för känsliga läsare) förklarar jag mysteriet och skriver bland annat:
It is sort of a mystery since there weren’t a lot of American or British companies advertising in Sweden at that time so my guess is that the Swedish cover illustrator just copied something from what he or she had seen when going overseas and hoped to get away with it as their own illustration.
Last but not least a fun fact: the title is translated as “A heart for KRI” (Kri is the girl in the story). So kind of weird that a name similar to “cry” and the word “heart” is mentioned in the title as well.
Maybe it seems crazy that I am fascinated by this but I have spent last week going through thousands of ads in the archive and just feel I HAVE TO KNOW where the image came from now that so much time has been invested.
Och det är nu den stora pinsamheten rullar in. KRIIIIIS! Min självbild rasar. Det är alltså inte Megan Wilson som gjort omslagen.
Hello Marcus
Thank you for your interest in the Richard Yates covers! I am, however, the art director of the US editions; we used photography from 1950s fashion magazines. You must be referring to the UK editions, so I have forwarded this to Suzanne Dean who is the art director of Vintage UK.
I hope you find your answer!
All best,
Megan Wilson
Det dröjde inte länge innan jag fick svar från en Lily Richards på Penguin Random House UK.
Dear Marcus Stenberg,
I’m afraid I have looked but I can no longer find the reference for the Young Hearts Crying image. We worked on this over eight years ago, but nonetheless I am mystified by this.
Sorry not to be able to help you more.
Best wishes,
Lily Richards
Tillbaka till arkivet. Och precis som i alla havererade polisutredningar låste jag mig vid en teori snabbt. Paret ser ut att sitta i en bar på Yates-omslaget och Ringnér-Lundgren-omslaget stärks denna hypotes eftersom en flaska är vinklad mot betraktaren så att etiketten ska synas tydligt. Må så vara att den är beskuren men har illustratören verkligen bara kalkerat av en annons så är det ju bara att logiskt att beskära EXAKT som hen gjort till det färdiga omslaget.
Alkoholcluedo
Så efter att ha gått igenom en ostrukturerad flod av bilder från 30-talet och fram till 60 började jag nu leta enbart i reklam för alkoholhaltiga drycker och dess vänner. Framför allt vänner. För är det något jag lärt mig av att glo på flera tusen annonser är det att det verkar vara en smart idé att lansera drinkar när man är i dryckesbranscher. Att uppfinna en drink som blir en del av barers standardsortiment är en garanterad inkomst för åratal framöver och något som många försökt sig på. Lyckas man med det spelar det ingen roll om du är sprittillverkare eller enbart den som säljer oliven som ska ackompanjera Dry martinin.
Med andra ord: det har blivit dags att spela…. alkhoholcluedo!!
Att hitta en dryck som matchar både glaset, etikettens form och flaskans form är enbart en tidsfråga tänkte jag. Det måste dessutom vara en dryck som marknadsförts för både män och kvinnor eftersom båda har samma sorts glas. Jag började med glaset eftersom det var rätt distinkt. Jag kunde utesluta öl och vin ganska snabbt men sen tog det ett tag innan jag hade en huvudmisstänkt. Eftersom det här är en bokblogg och inte Steffo Törnqvists memoarer så snabbspolar vi fram till mug shot av den misstänkta: GIMLET.
Gimlet är en drink med gin i, precis som drinkarnas drink Dry Martini. Den serveras i samma typ av glas som inte har något definitivt namn utan ofta helt enkelt kallas cocktailglas eller martiniglas.
Att leta efter bilder på martiniglas leder en ganska snabbt in på Dorothy Parker som inspirerat både sprittillverkare och glasdesigner som tagit fasta på den senare typen av form på martiniglas även om den inte dök upp förrän en bit in på 1920talet.
“I like to have a martini,
Two at the very most.
After three I’m under the table,
after four I’m under my host.”
Den välvda etiketten var i och för sig mer lik en gammal Pommac-etikett men Rose’s lime juice var det närmsta jag kom där flaska, etikett och glas var någorlunda i synk med den tecknade förlagan. Rose’s lime juice marknadsfördes ofta med hjälp av drinken Gimlet som ofta förekom i liknande glas som på bokomslagen. Den var också en av få drycker som hade någon form av välvd etikett.
Nästa steg alltså: googla sönder internet på jakt efter all things Gimlet. Det är omöjligt att veta om den svenska konstnären tagit sig friheter med etikettens utformning så jag tyckte detta spår var bra.
Jag är själv ganska ointresserad av alkohol- och drogskildringar av alla slag (jag äger visserligen drinkboken ”Tequila Mockingbird” men det är främst för att jag gillar Harper Lee och ordvitsar) men för den som är intresserad av några klassiska böcker som romantiserar alkohol och hårt leverne i kombination hittade jag den här listan av sköningar* som skildrat sponken i sitt skrivande. (*=som i osköna män, ironin är inte död än).
Raymond Chandler skriver bland annat om en karaktär som lämnar efter sig ett självmordsbrev där avskedet nämner drinken men också detta omnämnande av den misstänkta limeprodukten:
”What they call a gimlet is just some lime or lemon juice, and gin with a dash of sugar and bitters. A real gimlet is half gin and half Rose’s Lime Juice and nothing else.”
Trist nog hittar jag ingen annons för Rose’s lime eller något gimletrelaterat som överensstämmer med de två människorna på omslagsbilden. Frustrerande! Ännu mer frustrerande var att jag hittade några av de andra annonserna som är förlaga till de andra böckerna.
Den enda glädje jag hade av att ha hittat några av illustrationerna var att jag nu visste att jag rörde mig i rätt årtionden. Bilderna ovan är från 30- och 40-talet. Jag började om från början och tog bort sökord som ”couple”, ”romance”, ”drink”, ”gimlet” osv. och började gå igenom allt från 30-talet och framåt. ALLT.
Sexuellt överförbara sjukdomar och dollarmiljonärskitsch
Efter ett tag överdosar man på den intensiva lycka som skildras i annonser från den här eran så jag gjorde ett stickspår ut i propagandan som följde efter andra världskrigets slut, dessa annonser dök upp i arkivet lite då och då. Stridande män återvände hem från europa, med sig hade de könssjukdomar som de smittade kvinnor med. Och givetvis fick kvinnorna skulden i kampen mot sexuellt överförbara sjukdomar (som bevisligen inte berodde på kvinnornas livsstil i första hand, i alla fall inte enligt militärens egen statistik som visar hur tusentals soldater i strid utomlands smittades och fick åka hem).
Visst fanns det undantag, jag lyckades hitta några illustrationer som uppmanade soldater att inte smitta sina fruar samt att det kunde vara farligt att skippa sina mediciner efter att ha blivit smittad (man riskerade att få gå med kryckor resten av livet typ). Men det dominerande verkar, ur det material som finns kvar idag, vara att ”V Girls” (Victory girls) var smittspridande eftersom de drogs till ”The young, the brave, the strong” som kom hem som hjältar.
Efter en total överdos av idylliska familjer i extas över en burk majonnäs eller ett nytt ofarligt cigarettmärke, som rekommenderas av läkare, är det befriande att se ”a bag of trouble” och hennes vänner. Kanske är det därför det är så tacksamt att använda sig av de hurtiga reklambilderna till Yates oerhört melankoliska böcker, vissa tröttnar på fasaderna, man vill se vad som pågår i verkligheten för folk i reklamen. Eller så är kontraster helt enkelt ett tacksamt sätt att berätta på. Det perfekta äktenskapet är inte alls perfekt, karriäristen med alla pengar är egentligen olycklig, den artiga grannen var en seriemördare och det är v-tjejerna som smittar alla män, inte männen själva som gjort gud vet vad på andra sidan havet. Det här används hela tiden som berättargrepp idag men länge var t.ex. film i praktiken bunden av hårda regler.
I true crime-boken ”Stolen away” av Michael Newton berättas det om hur det brutala mordet av bland andra Marion Parker ledde fram till de censurregler i amerikansk filmindustri som filmbolag lydde eftersom allt som kunde kasta ett dåligt ljus på filmens värld var negativt. Den som dömdes för mordet på Parker var en flitig biobesökare vilket ledde till spekulationer till hur fiktivt våld kunde leda till riktigt våld. I filmhistoria pratas det idag om ”pre code Hollywood”. Förutom uppenbara saker som mord och våldtäkt skulle man även akta sig för att visa upp stjärnbaneret på ett tråkigt sätt, låta bli att prata om könssjukdomar, inte framställa präster på ett negativt sätt samt undvika att skildra förhållanden/giftermål/sex mellan människor med olika hudfärg.
Att läsa listan idag får nog många att känna att vafan sysslade de med. Många är det idag som tycker kultur inte bara måste få vara mörk och skildra hemska saker utan att det nästan borde vara ett krav. Även om det inte finns pamfletter med bokstavliga regler idag på samma sätt så är det bara att titta på valfri kulturbilagas bevakning för att se vilka böcker som räknas där. Eskapistiska berättelser göra sig icke besvär. Kultur bör vara något annat, något ”viktigt”. Nu råkar jag gilla t.ex. Anna Odells konst och annan konst som kan uppfattas som svår eller otillgänglig eller politisk, men samtidigt kan jag tycka det är märkligt hur det kommer sig att det enbart skrivs om den här typen av kultur. Det är ju egentligen bara ett annat ideal. Därför var det extremt befriande, och spännande, att läslyssna om världens mest framgångsrika konstnär genom tiderna i boken ”Billion dollar painter”.
Thomas Kinkade är den enda kulturarbetaren som varit börsnoterad. Han omsatte miljarder under sin livstid och sålde så många reproduktioner, samlartallrikar, kylskåpsmagneter och böcker att det inte finns någon i USA som inte antingen har en av hans bilder hemma själv eller känner någon som har det. Från 80-talet och in på 2000-talet kombinerade han sin romantiserande stil med kristendom, familjevärderingar och produktlicenser för superamerikanska bolag som Disney och Wal-Mart för att skapa ett imperium. Hade det inte varit en non-fiction-bok hade det varit en oerhörd kliché att han samtidigt som han målade väggordskompatibla idyller missbrukade och lurade sina egna franchise-gallerier i en avancerad form av pyramidspelsliknande härva. Tänk er Lasse Åberg möter Joachim Posener möter Thorsten Flinck, och så börsnotera det och ge denna osannolika hybrid av människa obegränsat med pengar och en direktlinje in i varje amerikans hem.
Bilder och berättelser med upplyftande budskap är inte enbart något de sysslade med under första av förra seklet även om det känns så när man tittar på de gamla annonserna som blivit Yates-omslag. Att det i en av kylskåpsannonserna står att man kan höra av sig för att köpa kopia av illustrationen verkar inte riktigt lika sinnessjukt längre.
#gimletgate
Jag bestämmer mig för att sluta bläddra i annonsarkiv på måfå. Jag lyssnar på boken om Kinkade, mannen som ägde ensamrätt till frasen ”Painter of light”. Efter att ha sett hundratals efterapningar av hans stil har den blivit en ickestil. Totalt generisk och tråkig och inte minsta magisk, kitsch och inte konst. Men jag tänker att alla bilder har något unikt, även de som på ytan verkar sakna alla former av personligt uttryck. Alla stilar har någon gång varit nya, eller är det för någon.
Bilden jag letar efter, Yatesomslaget, har inte helt raka linjer, är inte tydligt avgränsad i konturerna som många andra illustrationer jag sett. Jag letar nu inte efter exakt den bild jag är ute efter utan någon med en liknande stil för att hitta illustratören och på det sättet få reda på vart jag ska leta.
Det ser inte ut att vara tecknat med penna utan snarare med pensel och andra verktyg som målare använder. Skuggorna ser ibland ut att vara utsmetade med kniv, färgerna flyter över i varandra osv.
Jag går nu igenom arkiv av illustratörer som målade i liknande stil och efter många stickspår hittar jag någon som både illustrerade reklam, samlartallrikar och skönlitterära berättelser åt tidningar som ”Saturday evening post” – det vill säga exakt samma arbetsuppgifter och arbetsplats som Thomas Kinkaids stora förebild Norman Rockwell hade.
Illustratörens namn är Thornton Utz.
Via en annan bildbyrå hittade jag originalbilden genom hans namn. Äntligen! Det är uppenbarligen ingen reklambild eftersom ingen produkt visas upp. Det är förmodligen en illustration till en följetong i Colliers eller Saturday evening post. Bildbyrån Alamy daterar bilden till 1950 vilket är 10 år innan ”Ett hjärta åt KRI” gavs ut. Det slår mig att det är en oliv i hennes glas och jag fattar inte hur jag kunnat missa den. Allt jag lärt mig om gimlet var totalt förgäves, det är uppenbart att det är någon form av martini som dricks.
Be gone nakenhet och nikotin!
Hur mycket jag än hatar det så har jag inte lyckats hitta ett definitivt svar på vart bilden kommer ifrån, enbart kvalificerade gissningar. Samma när det gäller vem som kopierat originalbilden till boken om Kri. Jag läser om Bertil Hegland som gjort åtminstone 2 st av Kri-omslagen. Han var reklamtecknare som anställdes för att göra ett omslag i veckan under lång tid för B. Wahlströms serie. Han jobbade också med omslag till pocketdeckare. Han var gudfader åt skådespelaren Michael Nyqvist och fick ett bilbatteri på handen i slutet av 60-talet vilket gjorde att tecknarkarriären tog slut. Kanske gjorde det hektiska schemat att han någon gång genade lite och inspirerades lite väl av Thornton Utz? Hegland var själv inspirerad av redan nämnda Rockwell och han hade rimligtvis tillgång till amerikanska tidskrifterna som Thornton Utz verk förekom i. Några snabba googlingar visar även att han åtminstone en gång arbetat efter någon annans bildidé till en bok (se bild nedan, Heglands till vänster) så det är inte omöjligt att han gjorde det igen. Frågan är då varför han inte signerade när han gjort så innan när han arbetat med någon annans bildidé, som i bilden nedan. Där la han till en klänning men i övrigt är de väldigt lika. På Kriomslaget är en cigarett försvunnen, fimpad i historiens glömska likt den kompletta historien bakom de två omslagen som liknar varandra så mycket.
Ett eget rum – Epilog
Bertil Hegland dog i början av 2000-talet så jag kan inte fråga honom om hans inblandning. Han ska dock, precis som i COPS, anses vara oskyldig till motsatsen bevisats. Jag har heller inte lyckats hitta vad originalbilden faktiskt illustrerade för berättelse (om nu min teori stämmer). Det vore kul om någon med inblick i hur vanligt det var att omslagsillustratörer ”lånade” bilder på det här sättet hörde av sig, eller bara vem som helst som ser något jag missat. Jag kommer inte jobba aktivt med det här ärendet mer men jag har inrett ett arkivrum åt Kri där alla handlingar i ärendet kommer förvaras, detta arkiv kommer vara öppet för forskning i framtiden.
Tack till Marika som hittade detta fall till att börja med och försåg mig med bild på omslaget! Tack till ms_pomegranate som anlitade mig!
Länk till sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren här. Bertil Hegland-hemsida finns här.
