Ett problem med den här boken är att hela berättelsen ryms i titeln. För att kunna sälja boken måste man också avslöja en del av spänningsmomentet som annars hade kunnat finnas där.
En ung framgångsrik kvinna (författaren) får ett drömjobb på Harpers Bazaar (bara det gör en bok värd att läsa i min värld) och träffar arvtagerskan Anna Sorokin som är rolig, lite härligt excentrisk i det att hon bor på hotell och budar till sig saker ständigt via mobilen. Hon är involverad i ett lite oklart men storskaligt konstmecenatsprojekt. Allt är bra tills en dag…
Tänk dig en bok skriven av någon som träffade Tom Ripley i Patricia Highsmiths böcker. Inte Dickie Greenleaf då… men typ hans flickvän. Vi är några stycken som skulle läsa den boken oavsett kvalitet bara för att vi är besatta av solochvårande i snygga miljöer.
När man skriver en bok om något eller någon som redan fått väldigt mycket uppmärksamhet kan man istället för nyhetens behag erbjuda fördjupning, nya perspektiv och fler detaljer än vad den genomsnittliga nyhetstexten kan innehålla. Tyvärr görs inte riktigt det i den här boken. När jag läser My friend Anna tänker jag hela tiden på Ont blod – hemligheter och lögner i Silicon Valley, om en annan bedragare i en värld som de flesta av oss saknar inblick och kunskap om. Ont blod är en av mina absoluta favoritböcker medan My friend Anna var en ganska genomsnittlig läsning.
Det som gör mig besviken på den är inte att den är dåligt skriven för det är den inte när den väl kommer igång efter ett par kapitel. Min besvikelse ligger snarare i att den har sån potential att vara fantastisk. Den har insiderperspektivet som de allra flesta solochvår-berättelser saknar. Författaren skulle kunna ge oss så mycket mer inblick i den värld hon arbetar i och människorna som befolkar den. Hon hade kunnat researcha ”fallet” Anna Sorokin mer i efterhand eller pratat med andra som drabbats av hennes framfart. I viss mån återberättas sånt men först och främst verkar texten vara skriven av terapeutiska skäl. Jag tycker generellt sett inte att det är en ingång till skrivande som är dålig, men i det här fallet känner jag att jag saknar något.
Det finns något ironiskt i att författaren aldrig benämner elefanten i rummet – hon jobbar själv på en tidning vars hela syfte är att lyfta fram lyxprodukter, ouppnåeliga livsstilar, glam och kändisskap – hon jobbar nära Annie Leibovitz som under hela sin karriär fotograferat fantastiskt ljussatta porträtt av de allra mäktigaste människorna inom politik, film, konst osv. Ändå reflekterar hon aldrig över att själv ha råkat ut för någon som velat ta en genväg till den värld hon dagligen jobbar med att romantisera och indirekt marknadsföra. Jag själv älskar den typen av magasin och jag tycker det är tråkigt att slentrianmoralisera över att de finns – jag tycker inte heller att författaren Rachel DeLoache Williams får ”skylla sig själv”, absolut inte, men det är konstigt att inte beröra ämnet. Tänk dig en bok om en spelmissbrukare som stjäl pengar av någon som jobbar på ett internetkasino, hade det inte varit konstigt om man undvikit att reflektera över sin egen profession och eventuella roll i den situation man är med och skapar för vissa människor?
Är man en person som sällan läser true crime eller nonfic över huvud taget skulle jag säga att denna kan man ha eller mista, läs Ont blod istället, men är man någon som slukar allt i genren tycker jag man kan läsa denna bara för allmänbildningen (och möjligtvis för att diskutera den med mig). Det jag framför allt undrar över är vad författaren fick ut av vänskapen med Anna innan avslöjandet. Det verkar inte speciellt kul. Dynamiken påminner lite om när den tuffaste tjejen i skolan sa något till en i korridoren och man höll med bara för att få chansen att prata med henne igen. Men varför tilltalas Deloache Williams av det? Den underliggande frågan i boken är vem Anna Sorokin försökte vara och vem hon faktiskt är, men frågorna borde varit några helt andra tycker jag för att denna bok ska gå från en trea till en fyra.
Det mest intressanta är egentligen berättelsen om berättelsen. När bokkontrakt och tv-rättigheter börjar påverka verkligheten och rättegången mot slutet av boken. Det är oerhört fascinerande att läsa om hur Netflix plötsligt misstänks påverka verkligheten för att storyn de köpt ska bli ännu bättre. I den bästa av världar är inte detta en one book wonder utan en inkörsport för Deloache Williams att fortsätta skriva om de ämnen hon snuddar vid i denna, för hon kan helt klart skriva, något annat går inte att säga om någon som skrivit spännande om något där jag redan från börjat vet slutet.
