Innehåller spoilers för boken och filmen ”The dig”.
Jag gillade verkligen The dig, det var en jättebra filmupplevelse, just därför är det så tråkigt att den ramlar ner i den grop den grävt. 
Jag tittade på filmen igår kväll och läste boken idag. Så bra var filmen att jag inte fick nog utan ville bosätta mig i det universum som bland annat innehåller följande ingredienser:
- långsamt vackert tempo
- intressant based on a true story-berättelse som utspelas i Storbritannien anno The kings speech
- hjärtskärande äktenskap byggd på lögn i en HBTQ-ovänlig tid
- bokhögar i 70% av alla interiöra scener
- folk som läser i korgstolar på äng
- folk som har lågintensiva och samtidigt explosiva små tal om historiens vingslag
- akademiker vs. autodidakter
- Ralph Fiennes som gräver i tweed och slips
- kroniskt sjuk Carey Mulligan som står upp mot patriarkatet
Filmen handlar om en utgrävning som en rik kvinna vill utföra på sina ägor i en stor jordhög. Det lokala museets arkeologer har inte tid så hon blir refererad till en ”amatör”, det vill säga någon som saknar formell utbildning men som hållit på med utgrävningar sen han var barn och därefter strävat efter att vilja popularisera vetenskap för massorna. Därefter följer en maktkamp mellan etablissemanget och entusiaster.
Är det något filmskaparna velat få fram är det hur många människors insatser som glöms bort när historia skrivs. Tack och lov börjar vi se andra historiska berättelser än den om det ensamma manliga geniet. (Hidden figures var ett sådant guldkorn t.ex. och jag är alltid på jakt efter såna, please tipsa mig om du vet någon liknande.)
Förvisso heter huvudpersonen Mr. Brown i The Dig och är en smått säregen passionerad man. En rätt stereotyp bild av den store upptäckaren. Men Mrs. Pretty är den som gör hela utgrävningen möjlig, som visar sig ha rätt i det mesta. Det är hon som försöker se till att Mr. Brown och hans team får det erkännande de förtjänar, som står emot etablissemanget. Filmen visar hur hur man alltid ska vara skeptisk när en person i maktställning tar åt sig ensam ära eller när såna berättelser återberättas. En snyggt berättad läxa i källkritik. Utgrävningsmys på köpet dessutom!
Du kan inte ana vad som hände sedan.
Jag upptäckte att filmen gör exakt samma fel som den anklagar andra för att göra. Hade vi inte haft fotografierna från utgrävningen hade vi omöjligt sett en historiskt korrekt film. Givetvis behöver inte filmer vara historiskt korrekta för att vara bra, inte ens om de är based on a true story, men när filmen handlar om historia och om att berätta historier korrekt är det helt klart en fördel om man åtminstone försöker göra det själv.
Hade vi inte haft denna fotograf på plats hade detaljerna kring villkoren för utgrävningen och de som var på plats riskerat att falla ännu mer i glömska än vad de gjorde under många år. Problemet är att han inte finns. Eller ännu värre: han är två kvinnor. What the actual fuck is going on?
Den manliga fotografen Lomax är en av få 100% fiktiva karaktärer i filmen. Mercie Lack och Barbara Wagstaff var lokala lärarna som också fotograferade. Tillsammans tog de över 400 bilder på plats vid utgrävningen. Bland många andra historiskt utmärkande saker med deras fotograferande kan nämnas att de tagit några av de tidigaste färgfotografierna av en utgrävning.
”Thus it is hoped, that, by means of the photographic records taken on the site at the time, some idea of the process of uncovering the boat may be conveyed to later generations who cannot have the chance of seeing it emerge from its sandy grave.” – Mercie Lack
Ett nytt projekt jobbar med att digitalisera denna kulturskatt går att läsa om här: https://www.nationaltrust.org.uk/sutton-hoo/features/conservation-in-action-at-sutton-hoo
I boken förklarar den fiktiva fotografen Lomax varför han gillar fotografi.
”I suppose – I suppose it seemed a way of trying to fix moments as they went past. To try to capture them and give them some physical existence. Stop them from being lost for ever.”
Fotografin som minne är ett återkommande tema genom filmen, men framför allt i boken där det ironiskt nog i epilogen berättas om hur namnet på fotografen av utgrävningen fallit i glömska och att det är tack vare Mrs. Prettys nu vuxna son som den fiktiva eftervärldens arkeologer får reda på hans namn.
PS. Det finns dessutom all anledning att uppröra sig över hur ”Peggy” framställs i filmen efter att man läst denna: https://www.express.co.uk/entertainment/films/1394323/The-Dig-plot-holes-sexist-Lily-James-Peggy-Piggott-Sutton-Hoo
