”Efter åratal av observationer var forskarna övertygade om att signaler ovan jord mellan träd var den troligaste förklaringen. De visste att träd inte är människor och att de inte har känslor. De bryr sig inte om oss. Men de bryr sig kanske om varandra.”
Lika bra att skriva ut vad jag tycker direkt: det här är den bästa bok jag läst i år!
När det gäller nonfiction finns det ett enkelt sätt att bedöma objektivt hur bra en bok är genom det så kallade NF-värdet. Jag hittade precis på det så du behöver ej låtsas som att du vet vad det står för men glömt bort. NF står för NyFrälst. Ni vet hur det är när en är 15 och har kommit på vad ens politiska övertygelse är och inte kan låta bli att försöka frälsa andra? Om du inte var/är en sån person själv så känner du säkert till någon som beter sig med åsikter som en nybliven lottomiljonär gör med pengar. If you got’em, flaunt’em. Jag var en sån, och då syftar jag inte på miljonären. (Jag är nog förresten faktiskt fortfarande en sån. Åter igen: inte miljonären tyvärr.)
Folk kanske tycker att en är jobbig men HALLÅ det här är revolutionerande stuff you guys som jag ju är mitt uppe i nu, varför VET inte alla det här och varför vill inte alla prata om endast det här NU?!?!?!
Frälsningen består i att du dels är frälst själv, men att du också vill frälsa andra. Och inte på det där artigt servila sättet som går ut på att trycka upp en tidskrift med tecknade djur och människor som lever i harmoni på omslaget och knacka på hemma hos folk och be dem läsa om de har tid, nä du kommer fota av väl valda stycken och spamma sociala medier, styra in alla samtal på boken du läser och snabbt bilda dig en världssyn som utgår från denna bok.
Hur vet du att en bok har ett högt NF-värde?
- Tar du pauser mitt i läsningen för att störa din omgivning med meningar som börjar med ”visste du att…” ?
- Har du sagt ”Du måste läsa den här” till fler än tre personer trots att du inte ens läst halva?
- Har du gett bort boken i present mer än en gång?
- Har du nämnt boken i minst två kommentarer på andras sociala medier trots att tråden ej handlade om böcker?
- Har du lagt upp fler än tre citat från boken på sociala medier?
- Har du påmint* en person, som du redan tipsat, fler än två gånger. (*=tjatat på)
- Har du sagt eller skrivit meningen ”den här borde alla läsa i skolan”?
- Har du sagt eller skrivit meningen ”den här borde politiker läsa”?
- Har du tipsat bokhandelspersonal om boken?
- Har du fått någon att läsa boken men ändå fortsatt argumentera för hur bra den är samt återberätta grejer ur den?
Om du svarat ja på fler än fem frågor: tagga ner lite, det är bra att boktipsa men tänk vad jobbigt det kommer bli för dig när alla plötsligt läser den och du måste lägga all vaken tid på att förklara att du minsann läste den först!
Varför är då ”Träd, kärlek och andra växter” (På engelska: Lab girl) den bok jag tyckt mest om i år? Jag vet inte riktigt. När jag läste den ville jag inte att den någonsin skulle ta slut, jag längtade samtidigt till den vad jag än gjorde för annat trams som att umgås med familj eller jobba eller laga mat eller nåt annat helt meningslöst.
”Det är sällsynt men det händer att ett träd befinner sig på två platser samtidigt. Två sådana träd kan stå halvannan kilometer från varandra och ändå ingå i samma organism. Dessa träd är mer lika än enäggstvillingar. Om man hugger ner båda träden och räknar årsringarna ser man att det ena är mycket äldre än det andra. Men om man sekvenserar deras DN kan man inte se någon skillnad. Det beror på att de har varit delar av samma träd.”
I korthet: Jahren är en geokemist och geobiolog och vi får följa henne från sina första tankar kring vetenskap genom hela hennes vetenskapliga karriär. Idag är hon utsedd av Times till en av de mest inflytelserika personerna i världen men boken är verkligen ingen självhyllande framgångssaga utan snarare en diskbänksskildring av svårigheten i att bedriva forskning till minimal budget och de många sunkiga men underbara forskningsresor hon gjort med sina medarbetare och studenter.
”Offentliga och privata organisationer världen över har studerat sexismens mekanismer inom vetenskapen och kommit fram till att de är komplexa och mångfasetterade. I min lilla erfarenhet har sexism varit något mycket enkelt: den samlade tyngden av att ständigt få höra att man omöjligen kan vara det man är.”
Genom hela boken tänker jag på att hennes sätt att bedriva sitt naturvetenskapliga intresse påminner om hur jag tänker kring kultur. Jag håller på med det för att jag gillar att hålla på med det och för att allt mitt fokus och intresse kan sugas upp i kultur, att det inte går att leva på och anses totalt onyttigt av de flesta är en bisak. Jahren vill veta saker hon är intresserad av och är ärlig med det, hon är inte på jakt efter pengar, karriär eller att göra nytta (vad nu det är). Snarare är hon beredd att offra det för att exempelvis få umgås med sin introverta vän Bill och tillsammans med honom ta reda på hur träd kommunicerar med varandra vid olika faror.
Just det: Bill. Är du helt och hållet ointresserad av naturvetenskap är detta ÄNDÅ en bok för dig. För ena stunden får vi veta att träd verkar ha en form av minne från sin barndom (träd som utsatts för kallt klimat ”minns” detta senare i sitt liv oavsett i vilket klimat de planteras om senare i livet) för att nästa stund följa Bill som lever i sin bil på parkeringar då han inte får ihop nog med pengar som forskare för att ha råd att bo någon annanstans.
”’Tror du verkligen att det här är olagligt?’ frågade jag Bill över PR-radion. ’Jösses, det vet jag inte. Men låt oss för all del prata om det via offentligt tillgängliga radiovågar.'”
Första gången de träffas står Bill för sig själv och gräver på en fältundersökning, han har inte vanlig spade utan ett spjutliknande föremål eftersom de är bättre att gräva med. Han vill egentligen inte prata med henne men hon vill prata med honom. Efter detta möte följer den bästa vänskapsskildring jag någonsin läst. Jag ska inte ens försöka återberätta den men den är så fin och intressant att jag blir avundsjuk. Så fin att jag vill gråta. Samtidigt finns det en sån vardaglig ton i sättet att berätta på att det aldrig känns överdrivet eller onåbart.
Det är för övrigt bokens stora förtjänst. Oavsett om hon skriver om jobb, forskning, psykisk ohälsa, kvinnors villkor i forskarvärlden eller vänskap så går det hela tiden att relatera till. Och det sömlösa sätt som hon glider mellan ämnena har jag nog aldrig sett någon göra lika bra. Forskning framstår som ett otroligt kreativt och personligt yrke och hade jag fått den här boken i skolan (insert poäng för punkt 7 i listan ovan…) så hade jag förmodligen aldrig gått samhällsvetenskaplig linje. Jahren får små till synes obetydliga detaljer i sitt laboratorium att bli mer poetiska än dikterna vi tvingades läsa på svensklektionerna. Hon går igenom prover tagna av människor hon aldrig träffat, den handskrivna märkningen gör att hon till slut lär sig varje persons handstil och hon behöver inte längre läsa av namnet. Hon kan röra vid en annans människas arbete, passion och ihärdighet med fingertopparna genom tid och rum. På samma sätt känns det för mig som läsare att dra fingrarna över bokens bokstäver, jag känner mig nära författaren, växterna, ångesten och kärleken hon skriver så briljant om. Det här är bok jag kommer tjata länge om!
